The chapters of my life

jag har världens fuldag, jag är trött, har ont och jag som inte gråtit på över 7 dagar ligger i sängen och lipar som när jag var tolv år och inte fick lov att gå på disco.
Det är så svårt att skriva om känslor man inte får grepp om, men jag ska försöka.

Känslan av att vakna upp tio kilo tyngre än igår, att inga kläder passar, att du just idag är fulare än vanligt, frukosten som slängs istället för att ätas, motvilliga rusningen till bussen för att självklart missa den med tre sekunder. Att jagas av bin som beslagtagit hela busskuren så att du tvingas sitta ute på marken. Att spendera 40 minuter i väntat på nästa buss med matteboken som ett sista försök att förstå men bara sitter och svär över att allt ser ut som latin. Hoppar på bussen och kämpar för att hålla ögonen öppna. Tvingar dig själv av bussen med mensvärk som gör att du knappt kan andas, och ser din andra buss köra iväg. Du missar ditt viktiga prov som du ändå inte kan. Du får vänta ute i 1.30 timme på bussen hem. När du kommer hem bråkar du med allt du ser för att du egentligen bara vill lägga dig ner och gråta men vägrar. Hur ynklig man känner sig när man inte ens kan plocka upp sin egen handuk från golvet för att nacken gör för ont. Magen som kurrar, kroppen som värker. Rummet som är så stökigt att du inte ens vill vara där. Du hatar alla som ler, du vill skrika för att du är så ynklig men du lägger dig ner och gråter för att det är det ända du är bra på. Ni vet, den känslan.