The chapters of my life

Varför är det jag som ska säga nej men det är lungt, jag förstår. varje jävla gång, skämta bort det, skit i vad du lovat, och säga att du ska göra vad du känner för, ja jag förstår att det blev så, men njut nu av din dag och skit i att jag för en gångs skull bad om en timme av din tid för att jag behövde dig, lite trött på att alltid höra av mig och höra hur det är med dig eller vad du har för dig, för ärligt när senast tog du dig den tiden? nä jag vet inte längre och jag vet att det är skit tråkigt att man ska gnälla som en jävla skit unge men vad ska jag säga. man känner sig ju lite tagen för givet allmänt bara. Till en annan sak, som jag inte förstår, jag gör ju inte det. Varför jag sa att det var lugnt när jag önskar att jag istället kunde säga hur jävla ledsen jag blev, hur fan man kunde göra så, att jag inte kan se dig på samma sätt längre och hur det äcklar mig att du valde något sånt framför vår vänskap som jag värdesätter så jävla högt. Det är okej att du inte alltid har tid, det är okej att du lovat att ses flertals gånger men sen inte kunnat, det är okej att du väljer och värdesätter andra tio gånger mer, dina sms och att du alltid funnits där när jag varit nere har räddat mig så många gånger. Men både du och jag vet att jag ALDRIG skulle göra så, mot dig eller mot någon av mina vänner. Så vad skulle jag säga? jag älskar dig, detta är inte värt det, aldrig nånsin. men kan jag lita på dig, och varför har jag ont i magen och bara väntar på att det ska hända så jag på något sjukt sätt blir lättad. och har jag rätten att säga något, det är ju ditt liv. ja jag har rätten, för du visste, du visste redan första gången när vi pratade om det för några månader sendan och du sa att jag inte ska oroa mig, att du aldrig skulle göra så mot mig, du visste även för tre veckor sedan och ja du visste även nu, Du vet att det inte handlar om det, och du VET att jag är över det, det är jag, så det är inte själva handlingen men att du visste hela tiden. att du vet att jag gjort allt för att du ska må bra, allt för dig, och skulle göra allt för dig. så jag antar, att det är lungt du är en av mina närmaste vänner, du vet och jag vet, och jag vet att du vet, då menar jag allt, så mycket som ingen annan vet, därför känns det som det gör, och jag älskar dig av hela mitt hjärta men räcker det? jag vet inte. ska jag be dig leva och njuta och köra på, vilket du gör, du spelar ju med när du vet att jag ljuger. jag hatar att diskutera och jag hatar att säga vad jag tycker för att jag hatar att bråka, det är ju därför jag har ont i magen, för att jag håller allting inne. Jag kan inte det denna gången, även om jag borde ha släppt det nu, så kan jag inte det utan ha sagt till dig att jag är ledsen, för att du visste, för att du valde det framför vår vänskap, inte en gång men två, och förmodligen en tredje gång, och det gör mig ännu ledsnare, att känna att det blir så igen. För att JAG VET hur jävla obetydligt det är för dig egentligen, hur ovärt och onödigt, men du vet att det inte är det för mig. jag kommer alltid att vara din vän, men jag tar inte hur mycket som helst, och jag vet inte längre om ärligheten finns där. Du är ju så jävla klok och jag beundrar och ser ofta upp till dig för det, för att du är du och för att du är en fantastisk tjej, så jag förstår inte. Detta påverkar inte vår vänskap på något sätt, men om jag inte skrivit detta och fått sagt det så hade det nog gjort det. Jag hoppas att du förstår.

och jag är bara så jävla trött, Även på min bror, kan ni tänka er, att inte kunna vakna på morgonen med rufsigt hår, att inte hinna vakna eller knappt andas när han säger hur äcklig du är för att du inte kammat dig än. Han är ju sjuk i huvudet och förväntar sig konstant att att man ska se perfekt ut, vara perfekt, bete sig perfekt, precis som hans tjej känns det väldigt ofta, bara för att hon nu är vad du kanske tycker är ''perfekt'' så blir jag aldrig så. man duger ALDRIG. Eller när varje gång du närmar dig köket kallar han dig fetto, varje gång du duschar eller gör dig klar badrummet skriker han tills han som får komma in och du missar bussen för att han skulle hinna. om jag är sjuk eller trött, mår dåligt och är hemma ifrån skolan får jag höra minnst 3 gånger att jag fejkar och är världens sämsta misslyckade människa. Han lever och andas för att trycka ner mig, även om han är världens bästa bror ibland, fast egentligen inte, men det säger jag alltid, att jag älskar dig och att du är världens bästa bror, när du egentligen är så jävla sämst,  och det äcklar mig att jag önskar så mycket att jag lotsas att du är så jävla bäst, men det är du inte, och allt du någonsin klagat på är sånt jag inte glömmer även om jag alltid är så äckligt vänlig mot dig och är så äckligt fjäskig för att jag inte orkar med att höra din röst klaga mer. även när du tog min bästa vän ifrån mig, fast jag bad dig att låta bli, verkligen bad och skrek åt dig, så sket du i det. Och du vet precis hur det slutade, tror aldrig du fattat hur mycket problem och ont det orsakat mig i snart två jävla år, alltså fortfarande. så jag säger det nu, att jag är trött på att rädda dig, trött på att försvara dig, vem fan tror du alltid hjälper dig? eller lugnar mamma när hon inte accepterar att du tillexempel sover hos din tjej och skiter i oss, när du drar på fest och inte svarar i mobilen, när du ljuger om var du är och det sen kommer fram, hur jävla många gånger har jag inte hjälpt dig så att du kan hitta på skit utan att någon skulle veta, varje gång du bråkar här hemma står jag vid din sida, du har regler som du skiter i, men ingen bryr sig. skulle jag göra hälften av det du gör, had e jag fan inte fått bo kvar, och du har aldrig, aldrig nånsin stått vid min sida, eller hjälpt mig med något. trött på att göra dig tjänster, du kan dra åt helvete tills du kan bete dig och tills du börjar uppskatta mig. men jag håller alltid käften, tills det smäller och ja det blir ett jävla liv. Ingen fattar varför och jag åker alltid på skiten här hemma för det men det är fan inte så jävla konstigt att det smäller. Att han förövrigt umgås med exakt alla mina vänner, som skitigt i mig ett antal gånger för att vara med honom och han bett dom, är bara ännu en sak. vad fan ska jag säga? jag får inte ens vara nära hans vänner innan han börjar skrika och ha sig, om att jag är äcklig, ska sticka, ja jag vet inte. Alla tror ju att jag är helt efterbliven för han alltid kunnat säga och göra vad fan han vill mot mig, ja jag har skämts när han framför folk sätter sig så mycket högre än mig, och ja jag hatar när vi är med samma vänner eller på samma fest för jag kan inte ens andas innan skriker åt mig det ena eller andra och jag skäms så jävla mycket då, över dig, över mig själv, hur det blev så. Att han blivit världens bästa unge här hemma är inte konstigt, jag är ju både förbannad och ledsen hela tiden, och när någon frågar vad det är orkar jag inte och blir bara irriterad och skriker istället som leder till det ena och andra, han glider runt, gör vad fan han vill, får vad fan han vill, har sitt perfekta liv. Vad ska jag säga? Njut för det varar fan inte förevigt, och jag är så jävla trött, så jag drar mig ur nu, jag vill inte spela mer. jag skiter fullständigt i er alla framöver, vem som gör vad, för gör vad fan ni vill. jag tänker inte göra något för någon som inte förtjänar det framöver, jag har mina egna problem och jag är helt slut. Så framöver ska jag bara leva för mig, och för mina vänner, mina verkligen riktiga vänner.

Ja jag är 17 år, och beter mig som 10. Men vad fan alltså, vad trött jag är på att alltid spela så jävla glad och stark

.

.

Tio minuter efter jag skrev detta får jag ångest, ångrar allt och går in och tänker radera det. Men jag inser att om jag skrivit allt detta, måste jag mena det. Förlåt iallfall, för min uppriktighet. Jag var tvungen