The chapters of my life

Inatt mördades ännu en oskyldig israelisk familj. Mitt i natten bröt sig två palestinska terrorister in i familjens hem och knivhögg föräldrarna och tre av deras barn, det yngsta barnet som mördades var bara tre månader gammal. Dem hade två andra barn som lyckades fly med hjälp av Tamar, familjens dotter på 12 år som kom hem kring ett tiden natten till lördag och möttes utav sina 2 livrädda småsyskon och sin isönder styckade familj.
Hon kom hem efter en helt vanlig kväll med vänner, men hennes liv skulle aldrig bli detsamma igen efter att hon klev innan för dörren och tvingades att lägga blicken på hennes föräldrar och 3 yngre syskon som bara några timmar, kanske minuter tidigare massakerats. Det kunde lika bra varit hon. De tre barnen klarade sig och är fysiskt oskadda, Fysiskt oskadda. Det skär i mina öron, fysiskt oskadda. Fysiskt oskadda men antagligen psykiskt massakerade som resten sin familj. Jag kan inte ens föreställa mig deras smärta, det är ännu en familj som mördats av människans girighet och makt hysteri. Och det står många familjer på tur, vi går runt i cirklar, stampar på samma plats. I århundraden har detta pågått och det får inget slut så länge människor varje dag uppfostras till att hata och lever i krig. Det gör mig så ont, och får mig att känna mig så maktlös och hjälplös som människa när jag inte ser något slut på det här, det blir inte världsfred hur mycket vi än vill det, vi kommer aldrig att kunna utrota hatet. Människor runt om i hela världen går och lägger sig varje kväll med tanken i huvudet, vad ska ske härnäst. Hur många fler miljoner liv ska offras för människans girighet och de sjuka makthavare. Det finns inget så vidrigt som när människor tar sig rätten att ta livet ifrån någon annan. Jag gråter för familjen Fogel som i fredags kväll under shabbat massakerades, och blev ännu en av alla miljoner oskyldiga familjer som förlorat sina liv i ett meningslöst krig. Jag tänder ett ljus för Udi Fogel, familjens fader, 36 år. För modern Rut Fogel, en vacker kvinna på 34 år. Deras dotter Hadas Fogel, ett spädbarn på 3 månader. För deras två söner, Yoav och Elad, 11 och 4 år gammla. För dottern Tamar Fogel och för hennes 2 yngre syskon som överlevde. Jag ska be för er, för vad det nu är värt, så lovar jag att skänka allt mitt hopp, och all styrka jag kan finna i mig, till er. Mitt hjärta blöder för er ikväll. Mitt hjärta blöder för folket av israel och för alla oskyldiga familjer som dött i detta vidriga, hatiska och meningslösa krig. Kriget som aldrig har något slut. Jag är mållös, det känns som om någon rensat rummet på syre och gett mig ett ordengligt slag i magen, liksom slitigt sönder ett stort hål i stjälen på mig. Jag känner mig så tom. Återigen hittar livet nya sätt att ta ner en på jorden när man tvingas att möta livets orättvisor.