Jag antar att jag inte är som de flesta. Jag kan inte tänka ''Varför vara ledsen när jag ändå inte kan göra något åt det. '' Jag kan inte tänka alls när det slår mig, det där som tillsut kommer ikapp oss alla. Allt det som är så främmande för oss, som att halva befolkningen på våran jord lever i hyddor och tvättar sina barn i smutsigt vatten. Eller alla människor som lever under jorden, jagade. Rädda för att komma fram. Jag är inte en människa som hör om något hemskt som har hänt och sedan glömmer. Det sitter i, länge. Tills det tillslut glömms bort för att ersättas av något annat hemskt som slår ner en på marken igen. Och då kommer känslan, hopplösheten, hjälplösheten och maktlösheten. Jag skänker en tanke till alla miljoner japaner som just nu sitter på andra jordhalvan och gråter över att ha förlorat allt de håller kärt, för de människor som dog i australien förra månaden, för familjen som knivhögs i fredags, för alla familjer som förlorat livet. för alla miljoner människor som mördats på grunt utav religion eller tro, för alla som offrat sina liv i krig, för tjejen i malmö eller milano som kanske just nu blir våldtagen, för alla människor som saknar någon stans att bo, för de fattiga barnen i afrika som lever i svält och krig varje dag men som glöms bort. För de som som systemet väljer bort, för alla de människor som dött för gäves, för de sjuka, för de fattiga, men även för de vackra, för de godhjärtade, för de vänliga, för de hoppfulla, för de likavärdiga människor hela världen över som har det så dåligt ställt att så lite som en tusenlapp hade kunnat rädda livet på en hel by. Jag skänker en tanke till alla människor världen över som tvingas att ta en dag i taget, som vaknar upp varje morgon men aldrig vet om de kommer att överleva tills kvällen. Jag försöker att tro på att allting som händer här i världen har en mening. Men det är svårt. Jag är inte den smartaste eller den mest ambitiösa men jag vet att jag är ämnad för något stort, ämnad för att hjälpa andra. Jag är en drömmare, en drömmare med fötterna på jorden. Men jag är inte vacker som en dag och jag skriver inte poesi som william shakespear, jag är bara jag. Jag vet om att jag inte kan rädda hela världen men jag vill verkligen tro på värdsfred. Jag vet inte var jag står om 5 år och det är svårt att tänka sig att livet snart börjar på riktigt, för jag känner mig fortfarande som 14 år ibland trotts att jag blir hela 18 år om 209 dagar. Det ända jag vet just nu är att om jag lever ett tag till, så kommer jag att göra något stort, något för andra. Vad vet jag inte än, men när jag känner hur det brinner i bröstet varje gång tårarna rinner av hjälplöshet, då vet jag att det finns en glöd inom mig som aldrig kommer att slockna
