Tiden läker inga sår, och det som inte dödar stärker inte heller. Och så länge man landar på sina fötter, klarar man sig inte.
Så kom hösten
Med blandade känslor därtill
Löven i massor bestod utav olika färger som blåste omkring
Vilket var det vackraste jag visste
Mitt hjärta hade nyss reparerats och jag klev ut ur ett slags koma när jag öppnade ögonen och äntligen lät blicken vila på någon annan
Jag tog en vän i handen
Vi sprang tills vi tappade andan, hösten var vår
Inget kunde komma åt mig längre
Jag var 17 år
Jag var ung och naiv
Och jag älskade det
Jag hade hela livet framför mig
Mina fötter ändrade riktning när hösten kom
Den jag en gång var var inte längre jag
Jag levde igen och jag såg mig själv le
Mina läppar hade tidigare varit hårt förseglade
Inte visat varken sorg eller glädje
Mitt skratt ekade
Jag dansade i regnet och jag fick dansat med friheten
Men jag hann inte ens gå en mil
Innan jag förlorade mig själv igen
Jag fick återigen känna på hur skitigt livet var
Mörkret hade alltid haft ett hårt grepp om mig
Mina unga 17 år kändes nu som en livstid utav sorg och missär
Det var höst och jag befann mig i ytterligare ett av många kalla krig
Jag förlorare också detta
Mitt hjärta blev återigen kallt
Och jag frös till is
Då slog det mig
Att den jag var var alltid jag
Det som alltid kom ikapp mig
Det slog alltid omkull mig
Jag glömde bort var jag skulle och gick vilse
Varje morgon blev en kamp, för varje glimt av ljus blundade jag hårdare och hårdare
Varje natt blev en befrielse, jag lärde mig att älska natten och hur det svarta lättade mig
Ångesten blev min föda
Den blev min svält
Vinden blåste hårdare nu, nästan piskade mig i ansiktet
Löven vissnade
Jag var född på hösten
Jag föddes som ett vackert höstlöv
Men jag vissnade lika snabbt
Jag visste det
Jag föddes redan slagen
Kommentarer
Trackback
