The chapters of my life

Det är en vanlig onsdag, jag sitter i bilen med pappa, det är mörkt ute och enligt bilklockan är klockan nu 23.06 fast den går 3 minuter för snabbt. borde ställa in den rätt. borde göra så mycket. vi är på väg ut ur bara när vi börjar tjaffsa lite om vilken radio kanal vi ska lyssna på, jag trycker på femman och pappa trycker tillbaks på trean, vi gör så några gånger tills jag vinner, femman blir det. jag ler nöjt. pappa kittlar mig sådär som han gjort sen jag var liten för att försöka få mig på lite bättre humör, jag ryter till som den trotsiga tonåring jag är, men kan inte hålla mig för skratt. pappa lär mig att rix fm är en skit kanal mellan klocka 10-01.00 för att fylking aldrig slutar babbla. jag sätter igång NRJ men det är för mycket dunka dunka tycker pappa, han sätter igång en skiva och jag hoppas på att lars winnerbäck ska gå igång men istället hör jag u2 smyga sig på. u2 är väldigt bra dom med. jag låter blicken falla från gatulycktor till stopljus, lampor och ljusstakar som står i olika fönster, det är jul snart, julgranar, julklappar och julmat. brukade få ont i magen och längta efter julen redan i november när jag var mindre, nu spelar det inte så mycket roll. klapparna öppnas, maten äts upp och granen står tills den ruttnar och varje år betalar man 100 kroner så att någon kommer och hämtar upp den igen. tomten kommer inte längre iheller. där sitter jag i bilen med pappa, vi kör mot malmö men jag tänker att vi bara kör, utan mål, kör för att det är mörkt ute och för att varända tänd lampa lyser så fantastiskt fint. kör för att det sprider sig en fridfull känsla i hela kroppen utav att sitta i bilen en onsdag och lyssna på u2 med min pappa. jag släpper alla fina ljus och vänder blicken ut mot vägen, det snöar och medans vi kör följer jag snön och hur den lägger sig på vägen framför oss för att vi 3 sekunder senare ska köra över den. jag tittar upp mot himmelen och trotts alla snöflingor som faller letar jag efter stjärnor. jag räknar, jag lyckas se 3 stycken. pappa säger något men jag lyssnar inte, jag tittar bara på min fina pappa, följer hans konturer, det är egentligen fantastiskt att vi kan åldras så vackert, varje liten rynka har ett minne med sig. varje fyllt år har massor av kärlek och äventyr bakom sig. jag ler för att jag verkligen förstår hur mycket jag älskar min pappa, men jag blir ledsen när det slår mig att vi kanske inte kommer att få så många stunder tillsammans längre, 256 dagar tills jag är 18 år och min pappas 56 år, med slit och framgång har satt sina spår, vi är inte unga förevigt, och trotts att det känns som knytslag efter knytslag i magen tvingas jag att inse att vi inte lever förevigt. Medans jag granskar min pappa med en så enorm stolthet och beundran, och medan u2 skriker ut med ett högt dån, i'l go crazy if i don't go crazy tonight sväljer jag gråten som ligger som en stor klump och bränner i halsen. mitt hjärta blöder men ändå kan jag bara tänka att finns det något finare än det här, vad är vackrare än det enkla i att känna tusen känslor och tänka tusen tankar under en ända biltur? jag kände mig så fridfull och lycklig att om det här var allt, om jag dog just i denna stund. så var det okej, jag krävde inget mer